prettopoeterna

Jag kan gräva ner mig i nuet (om det händer nåt, om jag får det att hända, om jag lämnar datorn några timmar kanske jag hittar något njutbart eller iallafall engagerade)

Jag kan gräva ner mig i mina drömmar (stora och små men fortfarande mycket inrutade realismen drömma fritt läskigt läskigt)

På tal om det förflutna, jag älskar dig fortfarande och fortfarande kan ingen såra mig som du. Du ser det antagligen annorlunda. Du prioriterar definitivt annorlunda. Det kanske bara är jag som är ett veligt våp som inte kan prioritera mig själv. Ja, jag vet att jag är det. Och det var så otroligt mycket enklare när du prioriterade mig. 

Jag sitter uppspolad på en öde ö ett glasberg från balkonngen utsikt över möjligheternas djungel. Det är dags. Det är alltid dags. Det är aldrig tillräckligt. Det kommer aldrig att rulla utan ansträngning.