prettopoeterna

Jag kan gräva ner mig i det förflutna (herregud det är så skönt och tryggt och fint du vet du minns väl också)

Om queer är en fortsättningen på anarkismen
är poly en fortsättningen på kommunismen

Prettopoeterna ger:
Dans 1, manifesto

Steg ett: strikt vardag
Fredag; nå varandra
Bli betraktare, ta ett steg tillbaka
Söndagspromenad; förnöjd, lagom, präktig, hälsa nicka
Rätta in sig i ledet; TILLSAMMANS friskis & svettis
Vända med tomtesteg
STRESS
Kolapps
STILLA STRESS (var är den positiva stressen)
Driva med oss själva
Strikt balett på rad
Slut

2.ä
Börjar med kapitalismens monotona livsmönster, som kan brytas med fredagsmönstret. Det är jobbigt att anstränga sig i någon annans mönster, kanske skönare att bli (passiv) betraktare, fotograf, journalist? En glad promenad, enkel lycka. Jag vill tillhöra en samhörighet, på gympapassen är det okej. Då blir vi inte en skrämmande folkmassa. Styrkan är under kontroll, under schlagertakten, i fyrkantigt rum där jag bara speglar mig själv.
Så kommer jag ut ur bubblan och verkligheten kastar sig på mig: STRESS. Alltid något nytt, jag bara byter ut vad jag är stressade av. Utbränd, in i väggen och nu vet jag inte om jag ska somna om, springa, stirra i taket, glo i toaletten, peta ut ögonen… kan inte minnas varför jag är stressad, det känns fånigt. Börjar skratta bort skiten.
Jag är jag, du och jag gör balett, det är fint, det känns bra i magen. Jag känns bra.

Orgasm
Maskin med storkhals dansar. fast vi är människor, i ett mönster vilket gör allt lättare på alla sätt. Det är trevligt. mönster leder in en på konstiga vägar och lockar även till variation, som rytmen hos en musik. Vi försöker nå varandra och lyckas nog om vi vill, frågan är väl om vi gör det vi vill, vad som stoppar oss. präktig promenad som är normal men blir absurt normal eftersom vi är fel människor som skapat en scen att göra det på. vi hälsar och tror oss kontrollera åtminstone den sociala biten, en stund. sen ger vi oss hän till mönstret igen, det gemensamma som ger ett så oerhört fint stöd, vi passar in oss med varandra, lyckas samordna och få plats. vi har kommit in i vardagen och börjar springa för att hinna med den, fram och tillbaka, frågan som jag inte ställer är var jag är på väg. det leder till en snabb befriande kollaps men vi vet fortfarande inte vad vi ska göra alla, göra först, hur det ska göras, och det gör ont. men vi ser så larviga ut att vi måste göra det ännu larvigare och skapa nya mönster på rygg och upp på fötterna och vi dansar bredvid varandra den vackraste nånsin och vi matchar och det är skönt och sen så springer vi iväg och kommer tillbaka för det är en lek och sen är det slut för denna gång.

Igår
kom en känslofuckingstorm
pga av en sång
som var ett tag sen
som påminner om en kille
som var ett tag sen
och idag
har han ändrat facebookstatus
och det gör mig upprörd
att han knappt hälsade sist
och att jag saknar skiten

ibland behövs det inte så mycket mer
än en grön linje
för att få energin åter och orka springa upp och ner fast jag just tänkte svimma av trötthet

ibland är en så glad
att ett bekant utseende fast den här gången utan hår
trots invecklingar och dissningar
får en strålande vårhälsning
för det kändes som att du var här jenny och det gjorde mig så glad

finansslipsarna måste också få vara med och leka
ingen är förtappad även om er livsapproach verkar omöjliggöra vad jag ser som vanlig mänsklig kontakt
i det här sammanhanget

men åtta våningar ner är parken med rosa träd och sol mer än nånsin
persiennplankorna är vinklade nedåt
solen ser inte mig men jag ser soldyrkarna som inte bryr sig ett skit om stora fönster i ett grått hus

Jag visste inte att du hade såna armar
Det kom som en total överraskning
En bonus, ett plus, en ytterligare anledning att vilja ha dig vilja ha dig vilja ha dig så himla mycket
I ögonvrån på vägen ner för trappen
Såg jag dina världens totalt vackraste armar
Måste få röra dem

Det är en sammansvärjning
Det finns all anledning att vara paranoid

Snälla låt det vara så,
som en dröm där allting har ett sammanhang

hur kan du inte sönderanalysera din ångest
i tusen infekterade bitar varav DUKTIG är en av de första man hittar för det är för fan till och med text på den och den är inte det minsta himmelsblå

det blir aldrig färdigt
ligger alltid framme på stora bordet
kan inte städas undan nej det är faktiskt inte möjligt pappa

DUKTIG  kan pusslas ihop med biten FLICKA som kanske kanske inte ska pusslas ihop med biten POJKE

att man få välja själv är en grundförutsättning
samt att det ständigt dyker upp nya bitar
som inte går att sopa ner från bordet med en dramatisk gest för att ha sex
jag måste lägga pussel
jag kan inte ha sex jag kan inte ens spela fia jag måste alltid lägga pussel

människor som är dumma i huvudet får mig att hata alla andra också. får mig att gå genom parken på årets snyggaste vårdag helt uppslukad av att tänka ut spydiga kommentarer
och dessutom. är jag så fuktansvärt bra. kan inte alla bara inse det och älska mig villkorslöst eller åtminstone mig den fulla uppskattning jag förtjänar
Ilskan gör mig inte ens särskild verksam
fast jag vet att allt blir bättre om jag förberder det som går att förbereda.
fast nu känns det som jag kommer skita i det
världen förtjänar det inte
dom jävlarna

Det är ju alldeles underbart

det är vår och cykelväder
och jag äger en anorak
gul som solen om solen är blekt citrongul

det är dags att bli pretentiös
det är dags att klättra upp högt och kasta sig ner utan att kolla på utsikten bara koncentrera sig på det egna hoppet

det är soligt och torrt och knastrigt
det är mycker längre rader här än i publicerat format
det ser inte likadant ut
och det tolkas av andras hjärnor
vindlar in
i dem
tänk att vindla in i er

jag skakar av mig det jag orkar inte oroa mig jag har pengarna okej jag löser det
niohundra kronor telefonräkning
DET ÄR INGET PROBLEM JAG LÖSER DET OKEJ JAG ORKAR INTE OROA MIG JAG FIXAR DET DET ÄR INGET PROBLEM

möjligtvis är det problematiskt just för att jag borde jag se niohundra kronor oplanerad utgift som ett problem

but then again why should you

Reykyaviks natttysta gator på väg till flygbussen klockan fem ingen idé att sova innan snön har smält väskans hjul bullrar fritt och jag tänkte på själva livet

Flygplansbuller
Flygplansfrukostbulle
Frukost med KÖTT i

Min egen nattysta gata klockan fyra dagar senare så härligt att gå på den bort härifrån till nästa flyg och det är inte hållbart fast det är HU-blombladets förtjänst att jag åker

Lyssna på personifierad pepp och alla ler vackra människor
Jag var knappt uppklädd och osminkad
Inte de heller
Och arkitekturen
Och att tänka på sig själv
Och att flytta för att man tänker på sig själv fast det är obehagligt för mig själv
Och det är nästan allt jag tänker på Ibland även när jag lyssnar men i Amsterdam tänkte jag inte på facebook en enda gång jo, men bara på rena klädergruppen. Och mitt meddelande på min amsterdamskompis wall som hon blev glad för

låt inte prettopoeterna somna
låt inte skrivararmen domna
överge inte denna tradition av kreativitet
överge inte denna vetenskap som ska vidga gränserna för det vi vet

lösenordet känner äkta poeter till
mejladressen kan ni lista ut om ni vill

prettopoeterna handlar om kärlek
prettopoeterna handlar om individuell och gemensam lek