prettopoeterna

Prettopoeterna ger:
Dans 1, manifesto

Steg ett: strikt vardag
Fredag; nå varandra
Bli betraktare, ta ett steg tillbaka
Söndagspromenad; förnöjd, lagom, präktig, hälsa nicka
Rätta in sig i ledet; TILLSAMMANS friskis & svettis
Vända med tomtesteg
STRESS
Kolapps
STILLA STRESS (var är den positiva stressen)
Driva med oss själva
Strikt balett på rad
Slut

2.ä
Börjar med kapitalismens monotona livsmönster, som kan brytas med fredagsmönstret. Det är jobbigt att anstränga sig i någon annans mönster, kanske skönare att bli (passiv) betraktare, fotograf, journalist? En glad promenad, enkel lycka. Jag vill tillhöra en samhörighet, på gympapassen är det okej. Då blir vi inte en skrämmande folkmassa. Styrkan är under kontroll, under schlagertakten, i fyrkantigt rum där jag bara speglar mig själv.
Så kommer jag ut ur bubblan och verkligheten kastar sig på mig: STRESS. Alltid något nytt, jag bara byter ut vad jag är stressade av. Utbränd, in i väggen och nu vet jag inte om jag ska somna om, springa, stirra i taket, glo i toaletten, peta ut ögonen… kan inte minnas varför jag är stressad, det känns fånigt. Börjar skratta bort skiten.
Jag är jag, du och jag gör balett, det är fint, det känns bra i magen. Jag känns bra.

Orgasm
Maskin med storkhals dansar. fast vi är människor, i ett mönster vilket gör allt lättare på alla sätt. Det är trevligt. mönster leder in en på konstiga vägar och lockar även till variation, som rytmen hos en musik. Vi försöker nå varandra och lyckas nog om vi vill, frågan är väl om vi gör det vi vill, vad som stoppar oss. präktig promenad som är normal men blir absurt normal eftersom vi är fel människor som skapat en scen att göra det på. vi hälsar och tror oss kontrollera åtminstone den sociala biten, en stund. sen ger vi oss hän till mönstret igen, det gemensamma som ger ett så oerhört fint stöd, vi passar in oss med varandra, lyckas samordna och få plats. vi har kommit in i vardagen och börjar springa för att hinna med den, fram och tillbaka, frågan som jag inte ställer är var jag är på väg. det leder till en snabb befriande kollaps men vi vet fortfarande inte vad vi ska göra alla, göra först, hur det ska göras, och det gör ont. men vi ser så larviga ut att vi måste göra det ännu larvigare och skapa nya mönster på rygg och upp på fötterna och vi dansar bredvid varandra den vackraste nånsin och vi matchar och det är skönt och sen så springer vi iväg och kommer tillbaka för det är en lek och sen är det slut för denna gång.