prettopoeterna

punkt.

en gång såg jag en vulkan från mitt köksfönster.
nu ser jag män.

rökandes, lagandes mat, nakna och hundlika män.

- Jag är döden

I sängen med datorn i knät
i handen en sked som jag äter glass
direkt ur paketet.
På skärmen sjukhusserier
blodiga organ och kärleksbekymmer
folk överlever och folk dör.

Och jag har mensvärk.

Bulle på posten



Du måste vara det sötaste som finns!! <3



Har du fått post?!



JAAA! :) :)

jag vände sida och så dog han

svininfluensa
sjukhusrädsla

prosit och jag nös i handen
kraven står mig upp i halsen

en levande bacill
ett virus konstruerat just för dig

ett tryck på knappen
och någon kommer till mig
frågar hur jag mår

Jag kan gräva ner mig i det förflutna (herregud det är så skönt och tryggt och fint du vet du minns väl också)

Om queer är en fortsättningen på anarkismen
är poly en fortsättningen på kommunismen

Prettopoeterna ger:
Dans 1, manifesto

Steg ett: strikt vardag
Fredag; nå varandra
Bli betraktare, ta ett steg tillbaka
Söndagspromenad; förnöjd, lagom, präktig, hälsa nicka
Rätta in sig i ledet; TILLSAMMANS friskis & svettis
Vända med tomtesteg
STRESS
Kolapps
STILLA STRESS (var är den positiva stressen)
Driva med oss själva
Strikt balett på rad
Slut

2.ä
Börjar med kapitalismens monotona livsmönster, som kan brytas med fredagsmönstret. Det är jobbigt att anstränga sig i någon annans mönster, kanske skönare att bli (passiv) betraktare, fotograf, journalist? En glad promenad, enkel lycka. Jag vill tillhöra en samhörighet, på gympapassen är det okej. Då blir vi inte en skrämmande folkmassa. Styrkan är under kontroll, under schlagertakten, i fyrkantigt rum där jag bara speglar mig själv.
Så kommer jag ut ur bubblan och verkligheten kastar sig på mig: STRESS. Alltid något nytt, jag bara byter ut vad jag är stressade av. Utbränd, in i väggen och nu vet jag inte om jag ska somna om, springa, stirra i taket, glo i toaletten, peta ut ögonen… kan inte minnas varför jag är stressad, det känns fånigt. Börjar skratta bort skiten.
Jag är jag, du och jag gör balett, det är fint, det känns bra i magen. Jag känns bra.

Orgasm
Maskin med storkhals dansar. fast vi är människor, i ett mönster vilket gör allt lättare på alla sätt. Det är trevligt. mönster leder in en på konstiga vägar och lockar även till variation, som rytmen hos en musik. Vi försöker nå varandra och lyckas nog om vi vill, frågan är väl om vi gör det vi vill, vad som stoppar oss. präktig promenad som är normal men blir absurt normal eftersom vi är fel människor som skapat en scen att göra det på. vi hälsar och tror oss kontrollera åtminstone den sociala biten, en stund. sen ger vi oss hän till mönstret igen, det gemensamma som ger ett så oerhört fint stöd, vi passar in oss med varandra, lyckas samordna och få plats. vi har kommit in i vardagen och börjar springa för att hinna med den, fram och tillbaka, frågan som jag inte ställer är var jag är på väg. det leder till en snabb befriande kollaps men vi vet fortfarande inte vad vi ska göra alla, göra först, hur det ska göras, och det gör ont. men vi ser så larviga ut att vi måste göra det ännu larvigare och skapa nya mönster på rygg och upp på fötterna och vi dansar bredvid varandra den vackraste nånsin och vi matchar och det är skönt och sen så springer vi iväg och kommer tillbaka för det är en lek och sen är det slut för denna gång.

Igår
kom en känslofuckingstorm
pga av en sång
som var ett tag sen
som påminner om en kille
som var ett tag sen
och idag
har han ändrat facebookstatus
och det gör mig upprörd
att han knappt hälsade sist
och att jag saknar skiten

Jag har blivit varnad
Jag tar lärdom av andras erfarenheter
Jag ska inte bli charmad till omhändertagande
Av egna erfarenheter vet jag att jag inte ska tänka så mycket
Så jag lyssnar instället
På hans musik
I timmar
Det finns så mycket
Och han vill spela in mig
För jag är bra
Det vet jag väl
Men fortfarande bekräftar någon annans bekräftelse så mycket starkare och skönare
Så oerhört tillfredsställande
Jag behöver inte ha sex
Med barn
Jag mår bra
Frisk och glad och nöjd och heterosexuellt bekräftad